Spindelkvinnan

Lördag utan planer. Alla fina barnen är hos oss. Min rygg och sömnlösheten i natt begränsar mig men det har ändå känts ok. Jonas har varit ute med de två stora grabbarna. De har svetsat ihop en ny ratt till en snowracer medan Tyra dragit runt lillgrabben i en pulka.Själv har jag ägnat mig så gott jag kan åt hushållssysslor som tvätt, disk mm.

Efter en mindre sammandrabbning med min dotter, som är helt hormonstinn, så har hela familjen varit lugna och nöjda. Det har varit en sån där underbart skön och behaglig dag. Jag är ju förstås trött som få och lite lätt flummig pga värktabletterna men inte så det stör.

Nu är kvällen kommen och lyktorna brinner lite varstans och kastar sitt mjuka sken omkring oss. Mysmat, film och godis står på programmet. Jag ska väl också hinna med och ringa ett par samtal som jag lyckats skjuta upp lite för länge.

En fortsatt trevlig lördag till er alla!

Ont, jätteont! Pillertrillar som aldrig förr, det hjälper sådär. Läkarbesöket i går var knapast upplyftande. Jag hade hoppats och trott att jag på nåt mirakulöst sätt skulle gå frisk därifrån. SÅ blev det ju inte. Det som kunde konstateras var att jag hade smärta i bäcken och länd (ha, det visste jag ju innan). Den inflammation som jag dragit på mig kan jag inte få medicin mot då jag hör till de som haft magsår och dessutom har återkommande magkatarr. Istället la läkaren en lokalbedövning som ev skulle hjälpa mig att vara smärtfri ett par timmar. Det funkade inget vidare.

Då jag reagerat med klåda på tradolan så fick jag Pancod utskrivet. Det känns inget vidare att ta så starka piller men jag funkar inte alls utan. Tyvärr tar det inte bort allt det onda. Jag har "förmodligen" ett diskbråck i ländryggen men säkert vet man bara om man gör magnetröntken. Det ska inte göras på mig i nuläget utan istället är sjukgymnastik det allena rådande just nu.

Förmodligen kommer jag få hålla på och valsa runt ett tag mellan läkare och sjukgymnast innan jag verkligen får veta vad det handlar om. Spännande nog så läste jag en bra artikel i går om hur en tjej blivit hjälpt av KBT för sin rygg. Läs artikeln här.

Nu ska jag inta ryggläge en stund även om vila inte är det bästa mot den här sortens ryggvärk enligt läkaren. Jag ska dessutom pyssla om min son som är hemma från skolan i dag med lite feber och en rejält hes hals.

I allt som händer brukar jag kunna luska fram något positivt. Det kan vara svårt men det går oftast. När mina föräldrar dött, när jag själv separerat, när kompisar mår dåligt eller bara om strömmen gått. Jag vill ha det så, livet blir inte bara utan jag bär själv ansvar för att göra något av det.

Just nu är det jäkligt lurigt att hitta nåt bra med min egen situation men det ska nog gå. Min rygg har gett upp, jag vet inte riktigt varför mer än att hela bäckenet, låren, ländryggen och ljumskarna värker så att jag inte kan röra mig eller sova. Efter ett besök på akuten har jag fått dunderpillrena tradolan att ta. Det dämpar ju symptomen men tar inte bort orsaken. Jag väntar på läkarbesök och utredning. När jag väl är smärtlindrad så anser sjukvården att det inte är nån panik. Här skulle jag kunna se positiv sak nr 1; "Jag får träna mitt tålamod".

Det som är lite extra trist är att jag blir väldigt groggig av pillrena, jag får även idiotklåda över hela kroppen så sova går inte heller så bra. Jobba är omöjligt, utan piller har jag för ont och med så är jag en stor säkerhetsrisk. Tänk om nåt skulle hända barnen när jag halvdrogad bär ansvaret. Hu!

Fler positiva saker; Jonas måste skjuts mina barn till skolan, bra för då kommer de närmare varandra. Jag inser verkligen att det viktiga i livet är hälsan och familjens sammanhållning. Det spelar ju ingen roll om jag har miljoner på banken, är jag inte frisk så är en god hälsa det enda jag önskar mig. Mina barn är himla gulliga och jag får verkligen se bevis på att de är empatiska och villiga att hjälpa till när jag har ont.

När jag väl blir frisk så kommer jag att njuta av så enkla saker som att kunna köra bil, promenera, bädda rent i sängarna, dammsuga mm. Allt det där som vi ibland suckar över att behöva göra blir som en bonus när jag kommer kunna göra det utan att ha ont.

Nu måste jag glömma allt som gör mig deppig, ni vet, avdrag på lön, saknade av arbetskamrater, skuldkänslorna gentemot eleverna i klassen när det blir rörigt för dem när jag är borta, skuldkänslor mot min egen familj för att jag bara ligger i soffan och gnäller och sorgen över att inte kunna yoga. Jag ska verkligen anstränga mig att se det från den ljusa sidan. Det är bara en rygg, det går att fixa det gäller bara att ha lite tålamod.